Vad vet psykologer om borderline? Det är många som får diagnosen borderline som inte har det, en psykolog har vanligen endast läst om det. Att läsa om borderline och se det i verkliga livet är två helt skilda saker. De som sett borderline på nära håll har vanligen lätt och känna igen beteenden om man läst lite grundläggande psykologi. Borderline är förmodligen en av de värsta psykiska problem man kan råka ut för om man ser till annhöriga, människor som någon gång varit i kontakt med en annan person som haft borderline och lärt känna personen närmare, springer iväg så fort någon ny knystar om att den också har borderline.
Har en person borderline så blir det en fruktansvärt jobbig person och umgås med på djupet, är det däremot en mer allmän och ytlig vänskap så kan personen vara hur trevlig som helst.
Barn som växer upp med borderlinemammor (mycket vanligare att kvinnor har det jämfört med män) har det inte lätt. Att ha sin trygghet i en mamma som dels har svårt och sköta sitt eget liv, en mamma som är väldigt svår och lita på, en mamma som har ständiga problem med humöret. Det tar på krafterna. Antingen blir barnet stört eller så blir en liten klick av de barn som växer upp med borderlinemammor stärkta. Klarar barnet och växa upp med sin borderlinemamma så kan man kalla det att barnet kommer att härdas riktigt ordentligt om barnet klarar och hantera situationen (vilket få gör).
Att beskriva en person med borderline är enklast genom att säga att det är som det bor två personligheter i samma kropp, vanligen är dessa personligheter varandras motsatser där den ena är kraftigt destruktiv. På vilket sätt destruktiviteten visar sig varierar, kan vara allt från att man skadar sig själv mer eller mindre till den mer aggressiva typen, kanske slår andra och liknande. Givetvis varierar borderline hur starkt det är.
Ett annat sätt och beskriva det är att personen agerar som en trotsig tonåring.
Vad som är det egentliga problemet är att känslor får övertag över logiken. Vi har alla känslor, ibland blir vi arga, ibland blir vi ledsna. Att dessa känslor bromsas upp beror på att vi kan tänka logiskt. Känner man sig kränkt så kan man ifrågasätta känslan och fundera över dels om det finns någon nytta med att bli förbannad över om någon person inte visar den respekten som man vill ha, eller om det är konstruktivt och deppa ihop om man råkat ut för ett misslyckande. Logiskt vinner man inget på att bli arg eller deppa ihop, det bästa är att skaka av sig ilska och gå vidare eller ta sig i kragen och inte deppa ihop vid misslyckande.
Människor med borderline har inte denna logik, de agerar exakt efter känslorna i de områden där deras problem visar sig. Små pyttesaker kan bli enormt stora, reaktionsmönstret kan variera från en dag till en annan vid exakt samma typ av händelser. Det blir mycket svårt för en närstående och kalkylera en annans beteende vilket också är påfrestande.
Människor med borderline får vanligen en rad följdkonskvenser, det blir svårt och skaffa vänner, ångest över utbrott man fått, ångest över att det är svårt och klara av mål o.s.v. Dessa konsekvenser (ångest) är INTE borderline utan en indikation om att orsaken eventuellt kan bero på borderline.
Går det och bota borderline?
Ja, men det är svårt!
Personen som har borderline måste ha en stark vilja att själv bli frisk, detta är egentligen det huvudsakliga problemet vad gäller alla psykologiska problem. Människor med psykiska problem brukar tvärtom vara mästare på att försvara problemen. De har massor av förklaringar till varför de gör som de gör istället för att leta förklaringar till att göra annorlunda så de blir bättre.
Det behövs vanligen ganska hårda tag från omgivningen för att dämpa känslostormarna när de kommer, en person med borderline kan skärpa sig om vilja finns där. Finns inte viljan så måste det vara något som tvingar den och skärpa sig.
Arkiverad under: psykologi | Taggad: borderline, mamma, psykologi
Senast jag hörde, från en person i sjukvården, så ställs inte ens borderline som diagnos längre.
Läste just inlägget. Varför har du skrivit om borderline? Det sägs inget om detta i texten och att ställa en amatördiagnos av en person du aldrig ens träffat verkar väl ganska oseriöst?
Det finns hundratals saker som den mammans beteende kan bottna i.
nej jag vet, man kallar det väl nått med personlighetstörning numer? det kanske beror på svårigheter och definera vad någon exakt har för typ av problem eller att olika problem går in i varandra.
Det är ju dessutom att det skall låta ”bra”. Gullebehandlingen av människor som mår psykiskt dåligt gör ju att psykvården inte fungerar.
Läser du på om borderline eller träffat något som har det så hade du förstått. Likheterna mellan borderline och vad dottern beskriver om sin mamma är lika så misstanken är stor att mamman har det.
För det första så ställer inte psykologer diagnos överhuvud taget. Det gör en läkare.
För det andra måste givna kriterier uppfyllas för att en patient ska kunna få en psykiatrisk diagnos.
Alltså inget för amatörer.
/ Imagine
Jag tycker han skall ge sin mamma ett ultimatum, sluta eller… Dom är ändå vuxna individer nu och om hon inte respekterara sina barn och deras gränser är hon en negativ influens som dom bör utelsuta.
photoimagine:
Det är ingen som ställt diagnos, det enda som beskrivits är en mamma med några speciella egenskaper som vanligen är problematiska för omgivningen. Dessa egenskaper liknar egenskaper som personer som med borderline kan ha. Om denna mamma har det eller inte går givetvis inte och veta utifrån vad någon skrivit i ett brev till en annan.
Har aldrig hört talas om borderline förut, men jag känner igen beteendet. Grabben i artikeln har det hyfsat jobbigt med sin morsa, duger det som diagnos? Eller är det fel att tycka så när man bara är ”amatör” ? Shit, vad mycket sopor det finns här i världen! Ibland önskar jag att jag blivit född som renlav eller vitmossa i stället, så mycket frustration man sluppit då.
Emotionell instabil personlighetsstörning är numera det rätta namnet på den tidigare diagnosen Borderline. Borderline kommer sig av att man tyckte att personer med denna problematik rörde sig i gränsområdet mellan neuros och psykos. Jag håller med anabola om att mycket i texten (brevet till psykologen) leder tankarna till en person med just Borderline. Jag hade ett förhållande under ett års tid med en person med denna diagnos och precis som det står i inlägget skulle jag springa fort som attans åt motsatt håll om jag träffade en person med denna problematik igen. Glädjande är att hon idag mår bättre mycket tack vare DBT (dialektisk beteende terapi) och mycket hårt eget arbete.
Intressant deabtta men kan du byt layout! Jag har svårt att läsa vit text på svart botten!
Intressant att läsa era inlägg. Det var jag som skrev brevet till psykologen på Svd. Jag har själv letat runt på nätet efter tänkbara diagnoser och försökt få mamma att söka hjälp. Det är dock hopplöst eftersom den terapeut som utmanar henne ratas medan den som ger henne bekräftelse (ofta manliga bekanta med otillräcklig utbildning för att ge terapi samt någon form av kärlekshistoria med min mamma) behålls.
Hur som helst är det nog som psykologen skriver, inte bra för mig eller henne att jag engagerar mig på det planet. Den histrioniska personlighetsstörningen är dock ganska träffande: http://web4health.info/sv/answers/border-histrionic.htm
Jag har nu brutit kontakten med min mamma. Det är verkligen inget lätt beslut, särskilt med tanke på mina barn. Min utgångspunkt är att även om hon är viktig för barnen (och mig) är priset för högt för oss att betala. Dessutom är det ju inte så att hon försvinner ur vårt liv; vi tänker på henne, hör om henne från övriga släkten osv.
Är det någon av er som har liknande erfarenheter?
Jag blir så grymt djävla förbannad över det du skriver & jag struntar fullständigt i att inlägget är gammalt, ty den här typen av nedlåtande syn både mot en patientgrupp samt psykologer & läkare (det brukar vara en läkare som ställer diagnosen) upprör mig. För det första innehåller ditt inlägg massor av fördomar. För det andra är det naturligtvis sant att det ibland ställs fel diagnos på människor, men just därför brukar man vanligtvis inte diagnostisera någon under 20. Att det ibland ställs fel diagnos på människor med psykiska problem är heller inte grund nog att i ett blogginlägg skriva att många som får diagnosen borderline inte ens har det. Vad vet du om det? Känner du alla personer i hela världen som har borderline? Arbetar du på en psykiatrisk mottagning där det dagligen ställs fel diagnoser på era patienter? Jag tvivlar på att du känner alla människor som lider av borderline & om det är så att du arbetar på en sådan mottagning är det inte människor med borderline du skall kritisera, utan de läkare på din mottagning som inte har någon kunskap eller förståelse för människor & därmed lättvindigt ställer diagnoser. Dock kan jag meddeka dig att man inte får en dkiagnos bara så där. Den ställs oftast efter en rad bedömningssamtal, utredningar & tester där man bör uppfylla ett visst antal kriterier för att diagnosen skall kunna ställas. Själv uppfyllde jag alla kriterier & fick inte diagnosen förrän efter att jag gått hos psyk i mer än ett år. Då var jag 20.
Ditt inlägg kanske egentligen var en reaktion på artikeln i SvD, men tyvärr känns det bara som en text fylld med fördomar, utdömande av en patientgrupp & noll tolerans för människor med olika problem. Självklart kan det vara jobbigt för omgivningen när en person med borderline får ett känsloutbrott eller gör någonting mycket destruktivt mot sig själv, men alla med borderline fungerar inte likadant. Alla uppfyller inte samma kriterier & även om de gör det kan det variera i hur stor grad man uppfyller just den punkten i kriterierna. Sedan kan man inte skylla allt på patienten, eftersom det är just en psykisk störning som man inte själv valt utan som man utvecklat- vanligtvis pga. en svår uppväxt med frånvarande föräldrar, misshandek, sexuella övergrepp & liknande. Det är inte direkt som om man väljer att utveckla borderline, eller som om en borderlinepatient alltid kan förväntas ha kontroll över sina handlingar, tankar & beteenden. Ingen människa med psykiska problem kan förväntas göra detta. Därmed inte sagt att vissa beteenden är ”dåliga” & att vissa känsloreaktioner kan tyckas överdrivna- jag kan själv se när jag reagerat väldigt starkt på något utan en s.k. relevant anledning… dock är ens psykiska problem en fullt godtagbar förklaring, även om det inte är bra att skada sig själv, ha sönder saker eller skada personer i ens omgivning. Dessutom kan man ju spekulera i hur omgivningens bemötande påverkar en person med borderline, men även personer med andra psykiska störningar & sjukdomar. Självklart blir det värre & dubbelt så ångestfyllt om personen är en komplett idiot & inte har någon som helst förståelse. Men det finns också personer som har lättare att hantera situationen & stödja personen. Därmed är det inkorrekt att påstå att en person med borderline är fruktansvärt svår att umgås med på djupet. Jag har icke psykiskt störda vänner som klarar av att ha en mindre ytlig kontakt med mig & av de personer jag någonsin umgåtts med är det de med borderline eller andra psykiskaa problem som förstått mig bäst.
För övrigt är borderline visst en diagnos, men det är inte en psykisk sjukdom utan en psykisk störning & ja, man kan bli ‘frisk’ från den & ja det krävs mycket vilja & engagemang från den sjukes sida… men tror du inte att det krävs minst lika mycket engagemang från psykvården samt den närmaste omgivningens sida? Ofta när man läser om borderline står det också att det är viktigt med en stöttande omgivning. Så jag reagerar ganska hårt på detta:
”Människor med psykiska problem brukar tvärtom vara mästare på att försvara problemen. De har massor av förklaringar till varför de gör som de gör istället för att leta förklaringar till att göra annorlunda så de blir bättre. Det behövs vanligen ganska hårda tag från omgivningen för att dämpa känslostormarna när de kommer, en person med borderline kan skärpa sig om vilja finns där. Finns inte viljan så måste det vara något som tvingar den och skärpa sig.”
Att ha förklaringar till varför man agerat som man gjort är inte samma sak som att vara ovillig till att hitta lösningar på problemen så att man inte ägnar sig åt beteendet igen. Allting är inte svart eller vitt. Det finns personer med diverse psykiska problem som aldrig kan se att de gjort fel eller varför & det finns också människor som försvarar sina problem utan att vilja ta tag i dem, men att ge en förklaring till varför man agerat som man gjort är väl ändå inte samma sak som att försvara sin diagnos? Hårda tag från omgivningen dämpar verkligen inte känslostormarna, åtminstone inte för mig eller någon av de jag känner med borderline eller någon av de borderlinebloggare jag läst. Jag vet inte exakt vad du menar med hårda tag, men jag tänker mig ilska, ”NU FÅR DU ALLT TA & SKÄRPA DIG” & noll förståelse. Det är ingenting som hjälper någon. Varken en person emd borderline eller en person med någon annan typ av problem & heller inte ett bra beteende mot friska människor. För att dämpa känslostormarna krävs tvärtom en stöttande & kärleksfull omgivning, rätt behandling inom psykiatrin & ofta även medicin. Att någon tvingar en att skärpa sig gör inte att man blir frisk eller mår bättre. Att överhuvud tala om det som att man måste skärpa sig får mig att må illa. Hur kan du ha så lite förståelse mot sjiuka människor? Jag kan tala om för dig att jag & många med mig kämpar enormt, men det är ingenting som hjälper oss eftersom psykvården kan vara nog så besvärlig. Jag har en längre tid frågat efter DBT som min första terapeut sade var vad jag behövde, men jag får det inte. Det är heller inte förrän nu, när jag gått hos psykvården i närmare tre år, som jag fått stämningsstabiliserande trots att jag efterfrågat också detta. Så att allt skulle hänga på den sjuke är skitsnack. Att omgivningen skall agera den elaka psykologen som säger åt en att skärpa sig är också skitsnack. En stöttande omgivning är viktigt, men oförståelse är otrevligt både hos psykologer & närstående. Närstående skall för den delen heller inte behöva agera psykologer 24/7, tyvärr är detta en uppfattning som psykvården uppenbarligen tycks ha då de inte gör någonting för att hjälpa patienten & tom. kan skicka hem självmordsbenägna från psykakuten & säga att de kan vä’l bo hos en kompis som tyar hand om den så mår de snart bättre. Senast någon jag känner var inlagd blev denna person heller inte visiterad för att avlägsna denne från föremål som hen skulle kunnat skada sig med. Detta fick jag & personen själva göra. Så det är verkligen inte bara patienten som har ansvar även om ‘vanliga människor’ & delar av psykvården dessvärre tycks anse detta…
Nej fy, vad arg jag blir.
Hej, ville bara säga att jag uppskattar det du skrivit mycket. Så skriver bara en som levt nära detta fenomen. Kommentaren ovan mig tycks tro att du har något vetenskapligt syfte med din text att dra alla dessa över en kam. Men det här är ju utifrånperspektivet och inte det inre. De som i vården jobbar med den här typen av människor har ett typ av synsätt och förhållningssätt att ta. I nära relationer är det en helt annan sak. Och det är just detta du skriver så väl. tack för att jag fick ta del. Det var en av de bättre sammanställningar av Bp jag stött på.
Hej,
nog för att detta inlägg är gammalt – men dock. Ville bara påpeka ditt felaktiga påstående om att psykologer inte får ställa diagnos. Psykologer FÅR och STÄLLER diagnos, allt annat är fördomar och tomma föreställningar.
/ Psykologstudent
…inlägget var var ett svar till ”PhotoImagine”.