nog för att detta inlägg är gammalt – men dock. Ville bara påpeka ditt felaktiga påstående om att psykologer inte får ställa diagnos. Psykologer FÅR och STÄLLER diagnos, allt annat är fördomar och tomma föreställningar.

/ Psykologstudent

Ditt inlägg kanske egentligen var en reaktion på artikeln i SvD, men tyvärr känns det bara som en text fylld med fördomar, utdömande av en patientgrupp & noll tolerans för människor med olika problem. Självklart kan det vara jobbigt för omgivningen när en person med borderline får ett känsloutbrott eller gör någonting mycket destruktivt mot sig själv, men alla med borderline fungerar inte likadant. Alla uppfyller inte samma kriterier & även om de gör det kan det variera i hur stor grad man uppfyller just den punkten i kriterierna. Sedan kan man inte skylla allt på patienten, eftersom det är just en psykisk störning som man inte själv valt utan som man utvecklat- vanligtvis pga. en svår uppväxt med frånvarande föräldrar, misshandek, sexuella övergrepp & liknande. Det är inte direkt som om man väljer att utveckla borderline, eller som om en borderlinepatient alltid kan förväntas ha kontroll över sina handlingar, tankar & beteenden. Ingen människa med psykiska problem kan förväntas göra detta. Därmed inte sagt att vissa beteenden är ”dåliga” & att vissa känsloreaktioner kan tyckas överdrivna- jag kan själv se när jag reagerat väldigt starkt på något utan en s.k. relevant anledning… dock är ens psykiska problem en fullt godtagbar förklaring, även om det inte är bra att skada sig själv, ha sönder saker eller skada personer i ens omgivning. Dessutom kan man ju spekulera i hur omgivningens bemötande påverkar en person med borderline, men även personer med andra psykiska störningar & sjukdomar. Självklart blir det värre & dubbelt så ångestfyllt om personen är en komplett idiot & inte har någon som helst förståelse. Men det finns också personer som har lättare att hantera situationen & stödja personen. Därmed är det inkorrekt att påstå att en person med borderline är fruktansvärt svår att umgås med på djupet. Jag har icke psykiskt störda vänner som klarar av att ha en mindre ytlig kontakt med mig & av de personer jag någonsin umgåtts med är det de med borderline eller andra psykiskaa problem som förstått mig bäst.

För övrigt är borderline visst en diagnos, men det är inte en psykisk sjukdom utan en psykisk störning & ja, man kan bli ‘frisk’ från den & ja det krävs mycket vilja & engagemang från den sjukes sida… men tror du inte att det krävs minst lika mycket engagemang från psykvården samt den närmaste omgivningens sida? Ofta när man läser om borderline står det också att det är viktigt med en stöttande omgivning. Så jag reagerar ganska hårt på detta:

”Människor med psykiska problem brukar tvärtom vara mästare på att försvara problemen. De har massor av förklaringar till varför de gör som de gör istället för att leta förklaringar till att göra annorlunda så de blir bättre. Det behövs vanligen ganska hårda tag från omgivningen för att dämpa känslostormarna när de kommer, en person med borderline kan skärpa sig om vilja finns där. Finns inte viljan så måste det vara något som tvingar den och skärpa sig.”

Att ha förklaringar till varför man agerat som man gjort är inte samma sak som att vara ovillig till att hitta lösningar på problemen så att man inte ägnar sig åt beteendet igen. Allting är inte svart eller vitt. Det finns personer med diverse psykiska problem som aldrig kan se att de gjort fel eller varför & det finns också människor som försvarar sina problem utan att vilja ta tag i dem, men att ge en förklaring till varför man agerat som man gjort är väl ändå inte samma sak som att försvara sin diagnos? Hårda tag från omgivningen dämpar verkligen inte känslostormarna, åtminstone inte för mig eller någon av de jag känner med borderline eller någon av de borderlinebloggare jag läst. Jag vet inte exakt vad du menar med hårda tag, men jag tänker mig ilska, ”NU FÅR DU ALLT TA & SKÄRPA DIG” & noll förståelse. Det är ingenting som hjälper någon. Varken en person emd borderline eller en person med någon annan typ av problem & heller inte ett bra beteende mot friska människor. För att dämpa känslostormarna krävs tvärtom en stöttande & kärleksfull omgivning, rätt behandling inom psykiatrin & ofta även medicin. Att någon tvingar en att skärpa sig gör inte att man blir frisk eller mår bättre. Att överhuvud tala om det som att man måste skärpa sig får mig att må illa. Hur kan du ha så lite förståelse mot sjiuka människor? Jag kan tala om för dig att jag & många med mig kämpar enormt, men det är ingenting som hjälper oss eftersom psykvården kan vara nog så besvärlig. Jag har en längre tid frågat efter DBT som min första terapeut sade var vad jag behövde, men jag får det inte. Det är heller inte förrän nu, när jag gått hos psykvården i närmare tre år, som jag fått stämningsstabiliserande trots att jag efterfrågat också detta. Så att allt skulle hänga på den sjuke är skitsnack. Att omgivningen skall agera den elaka psykologen som säger åt en att skärpa sig är också skitsnack. En stöttande omgivning är viktigt, men oförståelse är otrevligt både hos psykologer & närstående. Närstående skall för den delen heller inte behöva agera psykologer 24/7, tyvärr är detta en uppfattning som psykvården uppenbarligen tycks ha då de inte gör någonting för att hjälpa patienten & tom. kan skicka hem självmordsbenägna från psykakuten & säga att de kan vä’l bo hos en kompis som tyar hand om den så mår de snart bättre. Senast någon jag känner var inlagd blev denna person heller inte visiterad för att avlägsna denne från föremål som hen skulle kunnat skada sig med. Detta fick jag & personen själva göra. Så det är verkligen inte bara patienten som har ansvar även om ‘vanliga människor’ & delar av psykvården dessvärre tycks anse detta…

Nej fy, vad arg jag blir.

Hur som helst är det nog som psykologen skriver, inte bra för mig eller henne att jag engagerar mig på det planet. Den histrioniska personlighetsstörningen är dock ganska träffande: http://web4health.info/sv/answers/border-histrionic.htm

Jag har nu brutit kontakten med min mamma. Det är verkligen inget lätt beslut, särskilt med tanke på mina barn. Min utgångspunkt är att även om hon är viktig för barnen (och mig) är priset för högt för oss att betala. Dessutom är det ju inte så att hon försvinner ur vårt liv; vi tänker på henne, hör om henne från övriga släkten osv.

Är det någon av er som har liknande erfarenheter?

För det första så ställer inte psykologer diagnos överhuvud taget. Det gör en läkare.

Det är ingen som ställt diagnos, det enda som beskrivits är en mamma med några speciella egenskaper som vanligen är problematiska för omgivningen. Dessa egenskaper liknar egenskaper som personer som med borderline kan ha. Om denna mamma har det eller inte går givetvis inte och veta utifrån vad någon skrivit i ett brev till en annan.