Utbrändheten tror jag har att göra med att anställningarna blivit mycket otryggare. Förut kunde man säga nej, men idag riskerar man sin inkomst om man gör det. Så man tar på sig mer än man klarar av ren rädsla.

Trygghet har inte att göra med ekonomisk kompensation för idag är det inga problem och klara sig, det finns ingen som svälter. Däremot finns det en del som tar risker, belånar sig högt eller kanske råkar ut för andra mindre trevliga beteenden som gör att utgifter ökar. Då kan det bli en tung ryggsäck och bära eftersom man hela tiden måste få in en viss summa.

Snarare handlar detta om att människor är mer känsliga idag, vi har aldrig levt i ett tryggare samhälle och ändå upplever många risker. Möjligheterna att göra olika saker är så många att det blir svårt och välja, man vill göra allt. Man jämför sig med en större grupp människor och möjligen kan man där jämföra sig med fel personer och på så sätt uppfatta sin situation som jobbig.

Vad gäller jobb så är det ju ändå bra att det nu skapas mycket mer jobb och fler får jobb för tryggheten inom jobb handlar snarare om möjligheten att få nytt jobb. Bidragsnivån blir bara viktig om man upplever möjligheterna att få jobb som små, då tror man direkt att man kommer leva på bidrag en längre tid. Men tror man snarare att man kommer få nytt jobb ganska snabbt så minskar bidragsnivån i betydelse.

Men jag har aldrig bett om att få ta del. Jag klev in och krävde min del. Gick med på MVC, gick med ungarna till BVC, var med på förlossning, bytte blöjor, matade, vaggade, lekte och köpte bebiskläder. Man kan inte lägga ansvaret för sina egna val på en annan människa.

Utbrändheten tror jag har att göra med att anställningarna blivit mycket otryggare. Förut kunde man säga nej, men idag riskerar man sin inkomst om man gör det. Så man tar på sig mer än man klarar av ren rädsla.

Ja – eller så beror det på att männen inte tar över den roll som blir ledig – diskarens.

Att diska är nog något många lämnar över med glädje, men varför inte lämna över lite av ”barnreviret”?

Hur många kvinnor gnäller inte över att vara dubbelarbetande, dels skall de passa barnen och även sköta karriären. Men hur många är villiga och släppa på makten om barnet?

Diskningen är en petitess där och tror även många hushåll delar upp arbetet redan, själv har jag alltid gjort mest i hushållet (i och för sig så tycker jag om och sköta en del saker där)