Får man inte bli arg som förälder på sitt barn? Riskerar man att skada sitt barn om man blir arg på barnet?
Det verkar så enligt SvD’s psykolog.
Tvärtom är det förmodligen så att man skadar barn om man aldrig får lov och visa negativa känslor mot barnet, livet är en kamp och det är något barn måste lära sig. Man blir lite förskräckt när en psykolog börjar babbla om att det går och skada ett barn för resten av livet för att man råkar ”skälla ut” barnet av misstag.
Tror vuxna att barn inte tål något alls eller inte fattar något alls? Kommer de inte ihåg sin egen barndom. Jag kommer ihåg min egen väldigt väl, och som jag själv uppfattade mig som liten så fattade jag ofta bättre än föräldrarna. Det var jag som barn som manipulerade dem istället för tvärtom och så tror jag att de flesta barn kan uppfatta det vilket också är mycket viktigt. Får man inte göra en sak så skall det vara för att man förstår VARFÖR man inte får göra det och inte därför att mamma eller pappa säger att man inte får.
Enligt ett brev till psykologen på SvD berättar en mamma om hur hon blivit arg på sin dotter för hon trott att barnet tagit en skruv och att mamman har väldigt dåligt samvete för det. Du mamma, du behöver inte oroa dig, din dotter fattar och kanske sa så för att hon ”manipulerade” dig. Din dotter förstår orsaken men vet samtidigt att hon inte är skyldig, hon låter dig skrika av dig bara och kanske undrar om du är lite stirrig. Det räcker att du går till dig själv, om någon anklagar dig för att ha gjort något som du inte gjort och bara ni två pratar. Då bryr du dig inte speciellt mer än att du tycker personen är knepig. Skulle denna person som falskt anklagar dig skvallra falska anklagelser till andra så blir det värre och då tänds ett hat från dig mot personen eftersom den då är elak, alltså känslan av dumskalle övergår till svin mot den personen som anklagar dig. Har du däremot gjort en dum sak och någon anklagar dig så känner du dig dum, du lär dig och gör inte om det. Det är nyttigt!
Lite käftande är inte farligt!
Vad är farligt då? Det som är viktigt för dig som förälder till ditt barn är att du är närvarande, att du är intresserad av ditt barn och visar det. Att du är ärlig mot ditt barn (vilket innebär att du vågar visa ärliga känslor) samtidigt som du visar förståelse för ditt barns önskemål. Din uppgift som förälder är att förbereda ditt barn inför vuxenlivet. Om ditt barn inte lär sig så kommer övergången från att du sköter barnet till att barnet skall sköta sig själv som vuxen bli mycket mer problematisk.
Att du råkat skälla ut barnet av misstag är en ”piss i havet” jämfört med andra saker som påverkar, det finns barn som åker på stryk någon gång i veckan och klarar det hyffsat (givetvis är det långt över alla gränser, men för att beskriva).
Det viktiga för alla människor är att man känner sig sedd, du kan skälla ut vem som helst hur mycket som helst så länge du är ärlig och den du skäller ut känner sig sedd av dig. Om personen däremot inte känner sig sedd och du skäller ut den så kommer utskällningen och tas mycket mer aggressivt.
Jag har läst någonstans att nästan alla gräl (kanske 99%) beror på att ena eller båda parter i grunden inte känner sig sedda (respekterade och lyssnade på).
Lär ditt barn livets hårda skola, samtidigt som du ser ditt barn! När du kramar barnet så gör du det för barnet skull, inte för att du vill ha något och gulla med.
Om du som mamma skäller ut ditt barn om och om igen för saker som inte hon gjort så är det inte bra, men det är inte speciellt illa angående barnets självkänsla utan det som är problematiskt att ditt barn kommer tycka du är lite ”korkad”. Förmodligen lär du också ditt barn att inte skälla ut andra för saker de INTE gjort för att barnet själv fått vara med om det.
Arkiverad under: föräldrar, psykologi | Taggad: aggressivitet, barn, föräldrar
”Om ditt barn inte lär sig så kommer övergången från att du sköter barnet till att barnet skall sköta sig själv som vuxen bli mycket mer problematisk.”
Att kombineras med ökade ”ungdomsdepressioner”.
Ett briljant inlägg i övrigt!
Det var nog ett av de mest insiktlösa inlägg jag läst i ämnet på länge. På gränsen till ett försvarstal faktiskt, vilket blir aningen skrämmande om man föreställer sig att du har egna barn.
Delvis verkar det som att du inte har läst varken frågan eller svaret ordentligt, alternativt av någon anledning utesluter den väsentliga delen om att mamman i detta fall for ut mot barnet på ett närmast okontrollerat sätt. Det är stor skillnad på att våga visa barnet negativa känslor, att våga bli arg och att fara ut så att man skrämmer barnet. Särskilt om man hotar och skrämmer barnet så pass att det erkänner en skuld det inte har. När barnet gör det, gör det så i desperation för att mamman ska sluta.
Skulle man översätta ditt resonemang till fysiska termer, vore det okej att slå ut en tand på barnet med en käftsmäll, för det förbereder bara barnet för att det någon gång kan få en käftsmäll. Det finns nämligen psykisk misshandel också, men det verkar helt ha undgått dig. Det som inte dödar, det härdar, eller?
Barn är inte småväxta vuxna! Du visar upp det som är alltför vanligt numera och det är att vuxna tror att barn klarar att hantera samma saker som vuxna. Ibland går det till och med så långt att man ställer större krav på barn än vuxna och då i synnerhet sig själv. Istället för att inse att man själv har vissa problem, exempelvis med agressionskontroll, lägger man över kravet på barnet att kunna hantera det. Det är omoget, minst sagt. Det är också mycket egoistiskt.
Ett barn lär sig det de utsätts för av sina närmaste vuxna. Det barnet skulle lära sig av den situation som beskrivs av mamman som frågade är att skälla ut folk utan sans och saklighet och att skrämmas. Att hon bad barnet om förlåtelse ställer väl något till rätta, men sedan när blir det okej att rättfärdiga att göra någon illa för att man sedan ber om förlåtelse? På vilket sätt är det bra? Precis som psykologen skriver gör inte någon enstaka gång nödvändigtvis någon större skada, men upprepade gånger kan givetvis vara skadliga.
Det är också populärt av försvarstalare att komma dragande med jämförelser om att det finns sådant som är värre. Det gör det kanske, men det förminskar inte dåliga saker i alla fall. Framförallt tänker inte en treåring så. Det vet den som kan något om små barn. De vet också att just självkänslan får sig en rejäl törn om barnet (vid upprepade tillfällen) behandlas på ett respeklöst sätt. En treåring tänker inte att mamma är lite korkad. Den som tror det är väl den som är korkad. I alla fall mycket okunnig och tämligen arrogant.
Det finns ingen frisk människa med samvetskänslor i behåll som klarar att någon ustår regelrätta utskällningar för saker de inte gjort eller gjort. De enda som utstår sådant är de som inte bryr sig. Värst är att bli nergjord av någon man älskar och känner sin trygghet hos. Allra värst är att inte ha någonstans att ta vägen. Som ett litet barn.
Justifier:
Du visar vad som kan hända om ett barn inte lär sig hantera verkligheten, då kan man bli lika känslig som dig.
Kan du bli lite mer saklig istället för att sväva ut så skall jag gärna gå i svaromål.
Jag håller med Justifier.
Situationen var ganska logisk i insändarbrevet. En mamma skäller våldsamt ut sin treåriga dotter och förvägrar henne sin kvällsvälling och sin napp när hon ska lägga sej… allt detta för en skruv som hon tror att hennes barn har tagit (barnet erkänner under vad som kan liknas för barnet vid någon form av brutal förhörsmetod). Mamman säger förlåt samma natt. Dagen därpå hittas skruven och det framkommer att dottern inte alls tagit den.
Den enkla anledningen till varför dottern tog på sej skulden var att få slut på käftandet från hennes mamma. Har ni någonsin varit med om argumentationer med envisa människor som slutar med att ni själva säger ”ja, du har väl rätt då” av den enkla anledningen att vissa är så envisna in i döden att ni inser att det bästa helt enkelt är att skita i dom genom att säga så? Det här är samma sak. VEM, barn som vuxen, vill bli utskälld för något man inte gjort (och dessutom vara den första som blir misstänkt för något)? Ibland är enklaste vägen ut att bara säga ovanstående rad inom citationstecken. Barn tar dock gärna på sej skulden för deras föräldrars misstag. Det är ett försvar men i samtidig kombination med den kärlek dom har till sina föräldrar. ”Lägg ner och tjata, jag älskar dej och jag vill inte se dej så här.. jag tar på mej detta för att få ett slut på det och göra dej glad igen”. Troligen tänkte barnet så här, tror jag.
Det här handlar om bristande självkontroll från mammans sida. Upprepas ett sånt här beteende så borde hon som sagt söka hjälp. Det rätta hon gjorde var att säga förlåt i tid.
anabola skriver:
”Att du råkat skälla ut barnet av misstag är en ”piss i havet” jämfört med andra saker som påverkar, det finns barn som åker på stryk någon gång i veckan och klarar det hyffsat (givetvis är det långt över alla gränser, men för att beskriva).”
Barn-aga förbjuds uttryckligen i Sverige 1979 och tolkas sedan dess som misshandel under lagen. Ser ni eller känner ni någon som spöar sina ungar så polisanmäl.
Barn lär sej att hantera verkligheten genom att ha bra förebilder som säger åt dom (eller visar dom) vad som är rätt och fel men samtidigt accepterar att barnet lär sej självt genom misstag. För det är väl så vi alla lär oss… genom våra misstag och genom att förstå vad vi gjorde fel. Barn gör däremot fler misstag och det är upp till oss vuxna att ha tålamod med dom och inte flippa ur för minsta lilla.
Jag vill minnas att barn-aga fortfarande är lagligt i Storbritannien. Men jag ser inga psykiskt misshandlade människor där?
Följden av att vara försiktig med att skälla ut sitt barn är att barnet blir bortskämt och blir en av ungdomsdepressionen. Föräldrar skäller ut sina barn i allt för lite utsträckning och det börjar märkas på antalet utskrivna anti-depressiva preparat idag.
anabolasteroider:
Jag har inte skrivit ett ord om mig själv, så det är obegripligt att du sitter och hittar på saker om min personlighet. Du är för övrigt mycket långt ifrån sanningen. Dock rätt ute om det handlar om empati för barn. Det har väl alla som har empatisk förmåga?!
Både psykologens svar och mitt inlägg innehåller en hel del saklighet. Om du inte vill ta till dig saklighet, så ligger problemet snarare hos dig än någon annanstans. Du verkar idka selektiv inläsning.
För mig är det obegripligt att någon på fullt allvar kan tro att det är en bra fostran att bete sig mot en treåring som denna mamma gjorde. Inte ens mamman själv tycker att det är rätt! Att straffa ett litet barn, som inte kan göra något annat än att foga sig, med att det inte får någon mat för att det inte har gjort något (testa den logiken en stund) kan aldrig någonsin bli en vettig fostran. Det lär bara barnet att utöva makt mot svagare. Vill du ha ett sådant samhälle? Är det inte just det som är ett visst problem?
Din verklighet som man skönjer, att folk ständigt får utstå utskällningar som är orättvisa och förknippade med maktutövning mot svagare, hot, disrespekt och till och med förnedring, känner jag inte igen som någon verklighet. Jag betraktar det som en social avart och det gör nog de flesta människor.
kanske bör du snarare fundera på hur du mår och varför du rättfärdigar den sortens skrämmande maktutövning samt varför du har en verklighetsbild av psykiska våldsamheter.
Var skrev jag att det var RÄTT?
Det jag skrev var att det inte var hela världen, och angående barnets självkänsla (om man skulle skada den) så skadas självkänsla på helt annat sätt än om en förälder av misstag skäller ut sitt barn för något som det inte gjort. Händer detta förekommande så kommer barnet tycka föräldern är dum i huvudet och det är inte rätt. Men det är långt ifrån så mycket fel att man behöver oroa sig över om man skadat sitt barn, alltså det är ju löjligt.
Och om uppfostran blir så ”känslig” mot barnet så har man gjort det största felet man kan göra för barnet får aldrig lära sig hantera motgångar och konflikter vilket vuxenlivet är fullt av. Som vuxen kommer man anklagas både en och femtio gånger, det är något du skall klara utan att bryta ihop i depression.
En fråga till dig:
Var lärde du dig läsa?
Barn är olika. Det finns barn som är oerhört känsliga mot att bli utskällda och straffade för något de inte förstår att de gjort.
Sen finns de barn som skakar av sig sådant direkt.
Att därför hävda att det är på ett sätt eller annat är omöjligt.
Och varför är vissa barn känsligare? Varför är vissa barn oerhört känsliga?
Anabola idioten … (hihi)
Du har helt missat grejen, det är inte ok att skälla och gapa på sin treåring även om den med berått mod hade spolat ner skriven i toaletten. Mamman är förtvivlad för att hon inte kan kontrollera sig, hon har säkert tjatat och gnatat på denna lilla tjej tidigare och inser nu att hon måste skärpa sig.
Du Steroiden, små barn skall inte ha motgångar. Att barn inte kan få som de vill hela tiden är något helt annat, det kallas vanlig uppfostran.
Är det inte en motgång att inte få sin vilja igenom?